Kapitel 6

Jag var helt ensam, letade igenom mitt skåp, försökte för en gång skull få ordning på det. Det var helt fullt av gamla prov, läxförhör och en hel del böcker. Jag var helt inne i mitt skåp, så jag hoppade till lite när jag kände en liten knackning på min axel.

"Hi, I'm Jason" sa en kille som jag aldrig hade sett förut. Han hade svart hår, var ganska mycket längre än mig och han hade det här perfekta bländande leendet. Hans bruna ögon var oemotståndliga och allt jag ville var att krama honom. Men jag höll mig borta. Jag är ju faktiskt ganska van vid att hänga med snygga killar, ta bara Harry till exempel.

"Hi, I'm Aubrey" svarade jag och granskade honom ännu en gång. Plötsligt så verkade han lite blyg, han tittade mot marken och kliade sig i nacken lite grann och sedan harklade han sig, som om han skulle säga något, men han höll sig för att göra det. "Can I help you with something?" frågade jag misstänksamt och försökte hjälpa honom en bit på vägen. Han gav mig ett lite nervöst leende innan han sa:

"Well, about two weeks from now, prom is coming up and I know that this is the first time we talk, and that this sounds really weird but... would you like to be my date?"

Nu fattar jag.
Nu landar det.
Den här killen kom inte till mig för att han tyckte jag såg intressant ut. Han kom inte till mig för att han tyckte jag kanske såg bra ut. Nejnej. Han kom till mig för att Harry hade frågat om han kunde bjuda mig till balen. Så typiskt. Så himla typiskt. Min crush hittar en annan kille som han vill att jag ska ha en crush på, för han vill bli av med mig. Så typiskt. Så himla typiskt.

Men helt ärligt så pallar jag inte bry mig. Harry kommer väl ändå gå med Julie?

"I'd love to" svarade jag honom och hela hans ansikte lystes upp. Att svara ja var nästan värt det bara för att se honom så glad. Han var väldigt snygg den här killen och det kunde ingen neka.

"Great! That's awesome! Maybe we should get to know each other better before prom so I was just thinking..." han försökte få fram orden på ett bra sätt, men jag visste redan vad han tänkte på.

"...that a date would be nice?" jag kunde inte motstå att le, för han var så gullig. Han betedde sig som vi var på högstadiet.

"Yeah! Only if you want to of course, how do you feel about it?" han tittade på mig genom sina långa ögonfransar och utan att jag visste varför så började mitt hjärta bulta fortare. Shit vad han var snygg när han gjorde så.

"I'd love that too. I'll see you around then?" Jag stängde mitt skåp och fick en sista nickning från honom innan vi gick skilda vägar. Jag skyndade mig bort mot matsalen, innan de stängde så jag kunde få i mig lite mat innan nästa lektion börjar. När jag hade tagit min mat så gick jag och började leta efter killarna och snart så såg jag dem, men det var bara Harry och Louis som satt vid vårt bord.

"Hey where are the others?" sa jag och satte mig bredvid Louis och framför Harry.

"They got in trouble for sneaking out of class. Nothing biggy this time" Jag nickade bara och började pilla på min mat med en plastgaffel. Ena taggen på gaffeln bröts då potatisen var så hård.

"What took you so long to get here?" sa Louis och gav mig en misstänksam blick.

"Well this guy asked me to prom..." började jag och Louis började plötsligt skratta högt ut i luften. Både jag och Harry kollade konstigt på honom.

"Poor guy! Being rejected! By Aubrey!!!" han skrattade på och Harry flinade lite med.

"Well thank you Louis, but for your information I accepted his offer" svarade jag och gav honom en sur blick. Hans skratt försvann plötsligt och hans ögonbryn skrynklade ihop sig. Han kollade två sekunder på mig och sedan en hundradels sekund på Harry och sedan tillbaka till mig. Han försökte fråga mig om det var Harry som hade frågat mig, men jag skakade på huvudet. Tack och lov var Harry väldigt fokuserad på sin mat för tillfället.

"Then who did ask you to prom?" frågade Louis och jag märkte att han nästan var lite sur på mig för att jag bara hade gett upp Harry sådär.

"His name is Jason and Harry knows more about him than I do" svarade jag och fortsatte att äta mina stenhårda potatisar.

"Oh really? and how many times have you talked to him before?" nästan skällde Louis på mig.

"Wow, dude chill a bit! Why are you so upset about this anyway?" sa Harry, lite förvånad.

"Let's just say that I know more about her than you do" med det tog Louis sin bricka och gav sig av. Han lämnade Harry och mig i en pinsam tystnad. Harry stirrade efter Louis med sin mun lätt öppnad i förvåning. Sedan så tittade han ner på mig, där jag försökte se oskyldig ut, som jag såklart failade med.

"He knows more then I do?" jag vågade inte ens titta in i hans ögon. Jag ville inte möta hans dömande blick, så jag stirrade ner på min tallrik och bara nickade sakta. "Exactly what is it that you are hiding from me?" hans ton sa att han inte brydde sig så mycket, men man hörde också att han var sårad över att Louis visste grejer som han inte gjorde. Han var sårad, för det är alltid jag och Harry som har varit närmast. Vi har berättat allt för varandra innan, men min crush på honom var en sak som jag kunde skriva på listan: "Saker jag inte får berätta för Harry".

"Harry, I'm sorry but..." jag kunde inte avsluta meningen. Att avslöja för Harry att jag hade saker jag inte kunde berätta för honom gjorde mer ont i hjärtat än vad jag trodde det skulle göra. Tydligen kände han likadant.

"But what?!" frustrationen var klar i hans röst och han var riktigt otålig för att höra vad det var jag gömde. För första gången så lämnade mina ögon min tallrik och jag tittade på Harry och hans blick var sårad av någon anledning. Jag öppnade munnen sakta för att tala:

"I don't dare"

"So how are things going otherwise?" frågade Harry mig när vi promenerade hem tillsammans. Det är nästan gulligt hur våra hus ligger mittemot varandra, vilket också betydde att jag och Harry är grannar.

"Just fine I guess, don't have a date for prom yet but... Guess I'll figure it soon..." Jag försökte få honom att fatta att jag ville gå med honom, men han var blind som vanligt. Men jag måste få honom att fatta att han ska bjuda mig innan han bjuder den där dumma Julie. Jag hatar att se Harry med andra tjejer, det får mig att känna mig så friend-zoned, vilket jag också är.

"Oh, that will be fine. There is always someone desparate enough" sa han och blinkade med ena ögat mot mig och jag dog på insidan.
Sluta klaga. Skulle inte du också dö på insidan om Harry freaking Styles blinkade mot dig? Just det.

"Do you know anyone in particular that is deperate enough to go with a pig like me?" Jag försökte få honom att kalla mig vacker genom att kalla mig själv en gris, men - såklart - så failade jag.

"Well, there's this guy called Jason. He's quite nice, he's in my chemistry class and he looks quite good too. I can talk to him about asking you if you'd like?" Jag stirrade på honom ett ögonblick för hans tröghet, innan jag rycktes tillbaka till verkligheten.

"Yeah! That'd be great, thanks" just nu, stod vi utanför våra hus och var redo att skiljas åt. Jag vinkade till honom innan jag sa: "Bye! See you tomorrow!" Jag fattar bara inte hur han inte kan fatta hur mycket jag faktiskt tycker om honom. Att han inte bara förstår vad jag alltid hintar till.

Jag kallade mig själv en gris, hej, kalla mig vacker.
Jag frågade honom om han visste någon kille som var desperat nog att bjuda mig till balen, hej, säg att ingen kille skulle vara desperat för att gå med mig och SÄG ATT DU KAN BJUDA MIG.

Åh kära tider, Harry Styles måste vara blind eller något.

_______________________________________________________

Hej! Jag bara undrar om ni har några idéer till denna fanficen? Något som skulle kunna göra den ännu bättre? Ha det sådär skitbra nu och säg gärna vad ni tycker :D

"Check it out! Prom is coming up!" sa Louis och pekade bort mot en plansch som informerade oss att vår bal bara låg två veckor ifrån oss. "Got a date yet Harry?" frågade Niall och kastade en snabb blick mot mig, men jag låtsades som att inte hela mitt liv låg på Harry's svar just nu, vilket det faktiskt gjorde. "Naah, I was thinking of asking Angelica, but then I thought Bianca, but then I remeber how she's so full of herself, so then I thought of Julie, who actually seem kind of perfect now that I think about it" han tog sig för hakan medan tänkte på alla möjliga tjejer han kunde bjuda, men såklart så var jag inte en av dem. "Have you guys seen her around? I haven't seen her today..." Utan någon som helst tvekan så nästan skrek jag ut: "I heard she's sick" Harry nickade bara åt det jag sa, men Liam såg såklart igenom min lögn och harklade sig lite lätt. När jag sedan såg Julie gå med några av sina kompisar längre ner i korridoren, så hoppade jag framför Harry och pekade ut i luften och sa: "LOOK A BIRD!" han kollade åt det hållet jag pekade medan jag såg Julie och hennes vänner gå igenom en dörr till ett klassrum, precis så att Harry inte kunde se henne. "Aubrey, we are inside, there aint not birds here" sa Harry och gav mig en konstig blick. "We are? Silly me, forgot we're inside" Jag gav honom ett sött leende innan jag ryckte lätt på axlarna. Vi började gå mot vårt klassrum igen. "So who are you going to prom with Aub?" frågade Harry mig och det var nu det gällde. Kanske var det nu han tänkte fråga mig? "I don't know yet, nobody has asked me...yet" Jag tittade förväntansfullt mot Harrys håll, men han verkade inte ha någon tanke på att bjuda mig. "Don't worry Aub. I bet Liam will ask you soon" Harry gav mitt ett snett charmigt leende och jag dog på insidan. Både av hans leende och för att han inte fattade! Det här är seriöst hopplöst! Jag vill ha Harry, men Harry tror att jag vill ha Liam och vems fel är egentligen det? Jo, självaste Liam. Jag känner för att döda Liam just nu. "Liam, can I talk to you for a sec?" sa jag och la mina armar i kors över bröstet samtidigt som jag gav honom en allvarlig min. "Uuuuuh, already problems?" retades Niall. Liam gav honom en blick innan han följde med mig längre bort i korridoren. "Why did you tell Harry that I was going on a date with you?" frågade jag honom frustrerat när de andra inte kunde höra oss längre. "To make him jealous" "Well that worked out great" sa jag sarkastiskt. "I'm sorry okay. I thought he would fall for it, but apparently he didn't. We just have to find another way to make him realize that he likes you" Liam tittade upp mot sin hjärna som om de skulle hjälpa honom att tänka. "What do you mean by making him realize that he likes me?" frågade jag medan jag skrynklade ihop mina ögonbryn. "ugh, Aubrey, you know what I mean. Deep down I know that Harry likes you, he just haven't realized it yet" jag skakade på huvudet. "Yeah right" var mitt svar innan jag vände på klacken och gick bort mot killarna igen med ett irriterat ansiktsuttryck. När killarna såg hur jag mådde så blev de alla förvånade och överraskade att jag var så arg. Louis var den första som tog till orda: "What happened Aub?" frågade han. "The date is off" Jag låtsades att jag var jätteledsen så jag gick fram och kramade Louis. Jag gömde mitt ansikte i hans tröja medan jag innerligt hoppades på att Harry skulle gå på min dumma lögn. Snart upptäckte jag att alla kollade på Liam nu som också hade kommit till gruppen. "Why?" frågade Harry Liam. Harry verkade riktigt förvirrad och som om han inte riktigt förstod vad som pågick. "Well, we just... don't like each other that way..." det var ganska klart för mig att Liam ljög och inte visste riktigt vad han skulle säga, men tydligen så såg inte Harry det. "Well, apparentley she did feel that way, look at her!" Harrys ilska steg när han såg mig gråta, eller fejkgråta kanske jag borde säga. När jag såg denna reaktionen, så grät jag bara ännu mer i Louis famn medan han strök min rygg. "Sorry I just..." Liam visste inte heller nu vad han skulle säga. "You just what?" frågade Harry irriterat. "Don't go asking a girl out if you don't know how you feel about her Liam and especially not Aubrey! She's special" Harry skrek nästan över hela korridoren åt Liam och detta fick mig att göra en glädjedans inom mig. Harry stod upp för mig, det måste vara något sorts tecken på att han gillar mig? "Aubrey isn't just some girl Liam. She's special, and we got to take care of her" fortsatte Harry. Åh verkligen ? Tack så mycket. Det får mig att känna mig så.... barnslig. Det får mig att känna det som att ni är mina barnpassare och jag kan inte ta hand om mig själv. "I am sorry Harry. I didn't mean to hurt her. Aubrey, I am so sorry if I hurt you" Liam vände sig mot mig, vilket betydde också att han vände ryggen mot Harry. Han gjorde en min som visade på att vi hade gjort framgång med att få Harry att upptäcka sin crush på mig. "You're forgiven Liam. And yeah... I just saw you as a friend so it's okay" Vi kramades och sedan så verkade Harry nöjd. Jag älskar Harry. Så himla mycket. Så fett mycket.

"Hey guys! What's up?" Jag gick in till rummet där vi allting hänger, och hittade alla mina favoritkillar där - Zayn, Niall, Louis, Liam och Harry. Vi har alla känt varandra sen sexan, så vi känner varandra väldigt bra.

"Nothing really, just Harry flirting around with another chick again" sa Louis och pekade på Harry som stod i andra sidan rummet och viskade något till en blond tjej i ett hörn. Att alltid se Harry flörta konstant med alla tjejer han ser - förutom dig - är otroligt jobbigt, speciellt om du har en stor crush på honom, vilket jag råkar ha.

"Like the usual then?" sa jag och trängde mig ner mellan Zayn och Liam i mitten av den svängda soffan.

"You look really beautiful today" sa Zayn till mig och jag granskade hans ansiktsuttryck noga. Vad ville han med detta? "You should go over and take her place" sa han och nickade bort mot Harry och blondinen. Jag bara höjde ögonbrynen och skakade på huvudet i protest.

"Come on Aubrey!"

"He will just think it's fun!"

"You can do it!"

Alla killarna ville nu att jag skulle gå fram till Harry och flörta med honom av någon anledning.

"Guys! I don't have a crush on Harry!" Alla lutade sig mot soffans ryggstöd och muttrade något som 'yeah right' och som 'like that's ever gonna happen'.

"Aubrey. Just look at you. Every time you see him with another girl you get that smile on your face like your hiding something and that something is actually a crush" sa Niall och pekade ett finger mot mig. "fake-smiles aren't pretty"

"Hi guys what are you talking about?" Harry kom helt plötsligt in i vår konversation, och han slog sig ner på en stol i närheten.

"We were just--" Jag kom plötsligt på att Louis säkert skulle säga hela sanningen, så jag avbröt honom och sa istället:

"--just talking about what a player you've becomed" sa jag och gav Harry ett av mina många, vackra leenden (jag ser ut som en flodhäst varje gång jag gör någon av dem och låt oss säga att det inte är vackert).

"Really? Thank you guys!" sa Harry och tog några av Louis nötter som låg i en skål på bordet.

"What? You want to be called a player?" frågade jag Harry medan ett litet charmigt leende letade sig fram på hans läppar och som fick mig att dö på insidan.

"Why not? It's really weird, but girls are mostly attracted to players" Sa han och höll hela tiden sina ögon på mig. Vad skulle jag nu säga ?

"Well not all girls are. In fact I know many girls who hate players" Harrys ögonbryn åkte upp till hans panna.

"Really, like who?" det märktes i hans tonfall att han inte trodde på mig.

"Like me" Det där irriterande, charmiga leendet kom tillbaka och Harry stoppade in ännu en nöt i munnen.

"Well, then. That's not a biggy, since I'm not aiming for you. I'll see you guys around, got to get home, mom is preparing special dinner or something. Bye" han vinkade av oss och sedan så försvann han ut genom dörren.

"Poor, poor Aubrey" sa Louis och sträckte sig över Zayn för att klappa mig på armen lite grann.

"Oh shut up" sa jag irriterad och försvann samma väg som Harry hade gjort för inte så länge sen.