Kapitel 6

Jag var helt ensam, letade igenom mitt skåp, försökte för en gång skull få ordning på det. Det var helt fullt av gamla prov, läxförhör och en hel del böcker. Jag var helt inne i mitt skåp, så jag hoppade till lite när jag kände en liten knackning på min axel.

"Hi, I'm Jason" sa en kille som jag aldrig hade sett förut. Han hade svart hår, var ganska mycket längre än mig och han hade det här perfekta bländande leendet. Hans bruna ögon var oemotståndliga och allt jag ville var att krama honom. Men jag höll mig borta. Jag är ju faktiskt ganska van vid att hänga med snygga killar, ta bara Harry till exempel.

"Hi, I'm Aubrey" svarade jag och granskade honom ännu en gång. Plötsligt så verkade han lite blyg, han tittade mot marken och kliade sig i nacken lite grann och sedan harklade han sig, som om han skulle säga något, men han höll sig för att göra det. "Can I help you with something?" frågade jag misstänksamt och försökte hjälpa honom en bit på vägen. Han gav mig ett lite nervöst leende innan han sa:

"Well, about two weeks from now, prom is coming up and I know that this is the first time we talk, and that this sounds really weird but... would you like to be my date?"

Nu fattar jag.
Nu landar det.
Den här killen kom inte till mig för att han tyckte jag såg intressant ut. Han kom inte till mig för att han tyckte jag kanske såg bra ut. Nejnej. Han kom till mig för att Harry hade frågat om han kunde bjuda mig till balen. Så typiskt. Så himla typiskt. Min crush hittar en annan kille som han vill att jag ska ha en crush på, för han vill bli av med mig. Så typiskt. Så himla typiskt.

Men helt ärligt så pallar jag inte bry mig. Harry kommer väl ändå gå med Julie?

"I'd love to" svarade jag honom och hela hans ansikte lystes upp. Att svara ja var nästan värt det bara för att se honom så glad. Han var väldigt snygg den här killen och det kunde ingen neka.

"Great! That's awesome! Maybe we should get to know each other better before prom so I was just thinking..." han försökte få fram orden på ett bra sätt, men jag visste redan vad han tänkte på.

"...that a date would be nice?" jag kunde inte motstå att le, för han var så gullig. Han betedde sig som vi var på högstadiet.

"Yeah! Only if you want to of course, how do you feel about it?" han tittade på mig genom sina långa ögonfransar och utan att jag visste varför så började mitt hjärta bulta fortare. Shit vad han var snygg när han gjorde så.

"I'd love that too. I'll see you around then?" Jag stängde mitt skåp och fick en sista nickning från honom innan vi gick skilda vägar. Jag skyndade mig bort mot matsalen, innan de stängde så jag kunde få i mig lite mat innan nästa lektion börjar. När jag hade tagit min mat så gick jag och började leta efter killarna och snart så såg jag dem, men det var bara Harry och Louis som satt vid vårt bord.

"Hey where are the others?" sa jag och satte mig bredvid Louis och framför Harry.

"They got in trouble for sneaking out of class. Nothing biggy this time" Jag nickade bara och började pilla på min mat med en plastgaffel. Ena taggen på gaffeln bröts då potatisen var så hård.

"What took you so long to get here?" sa Louis och gav mig en misstänksam blick.

"Well this guy asked me to prom..." började jag och Louis började plötsligt skratta högt ut i luften. Både jag och Harry kollade konstigt på honom.

"Poor guy! Being rejected! By Aubrey!!!" han skrattade på och Harry flinade lite med.

"Well thank you Louis, but for your information I accepted his offer" svarade jag och gav honom en sur blick. Hans skratt försvann plötsligt och hans ögonbryn skrynklade ihop sig. Han kollade två sekunder på mig och sedan en hundradels sekund på Harry och sedan tillbaka till mig. Han försökte fråga mig om det var Harry som hade frågat mig, men jag skakade på huvudet. Tack och lov var Harry väldigt fokuserad på sin mat för tillfället.

"Then who did ask you to prom?" frågade Louis och jag märkte att han nästan var lite sur på mig för att jag bara hade gett upp Harry sådär.

"His name is Jason and Harry knows more about him than I do" svarade jag och fortsatte att äta mina stenhårda potatisar.

"Oh really? and how many times have you talked to him before?" nästan skällde Louis på mig.

"Wow, dude chill a bit! Why are you so upset about this anyway?" sa Harry, lite förvånad.

"Let's just say that I know more about her than you do" med det tog Louis sin bricka och gav sig av. Han lämnade Harry och mig i en pinsam tystnad. Harry stirrade efter Louis med sin mun lätt öppnad i förvåning. Sedan så tittade han ner på mig, där jag försökte se oskyldig ut, som jag såklart failade med.

"He knows more then I do?" jag vågade inte ens titta in i hans ögon. Jag ville inte möta hans dömande blick, så jag stirrade ner på min tallrik och bara nickade sakta. "Exactly what is it that you are hiding from me?" hans ton sa att han inte brydde sig så mycket, men man hörde också att han var sårad över att Louis visste grejer som han inte gjorde. Han var sårad, för det är alltid jag och Harry som har varit närmast. Vi har berättat allt för varandra innan, men min crush på honom var en sak som jag kunde skriva på listan: "Saker jag inte får berätta för Harry".

"Harry, I'm sorry but..." jag kunde inte avsluta meningen. Att avslöja för Harry att jag hade saker jag inte kunde berätta för honom gjorde mer ont i hjärtat än vad jag trodde det skulle göra. Tydligen kände han likadant.

"But what?!" frustrationen var klar i hans röst och han var riktigt otålig för att höra vad det var jag gömde. För första gången så lämnade mina ögon min tallrik och jag tittade på Harry och hans blick var sårad av någon anledning. Jag öppnade munnen sakta för att tala:

"I don't dare"